A13

Det är lustigt att min bild av mig som en skrivande person tycks vara någorlunda viktig för mig, medan skrivandet i sig egentligen inte verkar betyda mycket alls. Det är som om allt jag gör kan gå under facket utkast, just som världen är poesi genom att bara vara. Det räcker med att tänka, känna och sedan krafsa ned tankens och känslans möte på ett kvitto vars glatta papper ändå smetar ut bläcket i slutändan. En akt som går ut på att kasta ut det icke önskvärda för att lämna utrymme åt att kunna gå vidare, eller möjligen djupare i det icke önskvärda för att se om minus plus minus blir plus. Oftast handlar det om att fortsätta rakt fram på jakt efter känslan som är lika glad som pappret är glatt - då kommer det att fastna...  men det är svårt att hitta sig själv när man är sig själv hela tiden. Det blir liksom motsatt effekt, där flykten mot blir en flykt bort. Och allt som finns kvar är ofärdiga tankar utan synbara ändar, ty allt är en enda knut. Något annat som har med skrivande personer att göra är deadlines. Varje val som jag bör göra har numera en deadline, och om jag inte hinner välja, exempelvis på grund av nämnda knut, kommer valen att göras åt mig på ett eller annat sätt. Vilket leder mig till valet till universitetet i höst, som förmodligen kommer att ske aningen slumpmässigt. Det hjälpte inte att jag genomgick detta förra året också.