A5

Sverige och 2000-talet är en saltkvarn. Det ena är saltet, det andra kvarnen.

Ty jag börjar nästan anse att jag är blind för vad som pågår på denna plats, i denna tid.

Jag säger: "skicka saltet!", varmed de andra ger mig en lustig min och svarar: "det är ju precis bredvid dig!"

Allra högst är jag kanske därmed blind för mig själv. Nå, det ter sig kanske naturligt i praktiken; ögonen är riktade bort från kroppen - inte in.

Men frågan vem man är kommer alltid att vara aktuell, oavsett om majoriteten blir hjärntvättade av staten kommer det antagligen finnas en lockelse till motsatsen hos dem, vare sig den grundar sig i avsky eller nyfikenhet.

En stat må bestå av en, eller flera, massor. Men en massa består av personer och personerna är förhoppningsvis individer. Om de är individer är de olika, frånsett hur lite eller mycket. Olikheten föder ett ifrågasättande, en någotsånär egen tanke.

Det som till störst del finns kvar hos mig från barndomen återfinns i ett ord: varför. Helst följt av ett frågetecken - vilket nämnda ord nästintill kan förkortas till, som om det vore dess representant. Sällan är uppropstecknet lika förekommande och jag kan inte komma på något enskilt ord som skulle kunna översätta tecknet bättre än något annat.

"Varför" kommer aldrig att gå ur modet. Människan kommer aldrig veta allting och vad är vetskap? Kan människor se allt likadant? "Vet" de om de accepterar det rakt av, utan att tänka själva? Och allt som människan vet gäller blott för människan. När det kommer vetskapen om människan själv kan vi möjligen förstå hur vi fungerar, fast betyder det att vi kommer att förstå hur, vem och, ja, varför vi är?

Jag ser på andra nationer, jag läser om Sverige under andra tider. Det tillför en distans som tillåter mig att andas. Luften är visserligen gammal, men det är kanske också en poäng med det. Genom min andning tar jag in det och därefter släpper jag ut det igen, likt en återvinningsprocess. Ett distansförhållande med mig själv skulle på så sätt vara bra. Att skriva "jag" skapar förvisso en sådan känsla, fast det är bara för att det är meningen att ordet ska stå för mig. Känslan omfattar vetskapen om det, inte den faktiska känslan att så är fallet. Sedan bör jag först och främst vara nära mig själv innan jag kan ha ett distansförhållande till mig själv. Är det inte så att jag egentligen inte har någon bas?