A4

Nog säger tystnaden mest. Inte kan man viska lägre eller skrika högre än den, nej.  Det kan sägas vara det generellt bästa musikstycket*, ty den ter sig alltid olikt utan att ändras till sin grund. Visst har alla olika smak och bakgrund när det kommer till faktisk musik. Vissa gillar den oskolade sången, andra inte. Vissa tolkar låttexten som kritik mot samhället, andra ser det som en kärlekssång. Men tystnaden är speciell. Tystnaden är ordet som markerar det ljudlösa samtidigt som den aldrig är tyst själv. Hjärtat slår, luften går ut och in genom näsborrarna, saliv sväljs, skelettet knakar i armar, ben, nacke, handled, lägenhetens rör brusar, barn utanför skrattar, gråter, skriker, flygplan passerar ovan, en kråka slår med vingarna, landar, kraxar, äter smulor på backen. Allt detta sker, och mer, men det tillhör blott vår bakgrund, vår kuliss.

Detta är tystnaden.

Desto modernare den blir, ju mer högljudd blir den därtill. Staden växer inte likt ett liv. Den får liv när den fylls av liv, när den får ett innehåll av det redan levande. Människolivets tillväxt har inget ljud, men människorna låter när de lever - när deras individ blommar. Att bygga staden av idag är att gestalta livet av idag. Lever vi friare lever vi också mera påträngande. Ingen makt med tillhörande lag knyter våra tungor. Byggarbetaren får låta så mycket som han behöver. Fru Treutz får tala i telefonen så mycket som hon önskar och därjämte säga nästintill vad hon vill utan att någon ska gå till polisen och säga till.


Detta går vidare över till det blanka bladet; jag kan aldrig skriva något som kan betyda så mycket på så många sätt som det blanka bladet. Därför skulle jag antagligen skriva mer av fri vilja om det var något som hindrade mig från att göra det. Då skulle inte innehållet ha den största betydelsen, utan själva aktiviteten - att skriva - skulle vara det väsentliga.

Nu kan jag skriva vad som helst. Att göra det har inte något större värde i vardagen. Det är något jag kan och ska kunna. Punkt. Det vet vi och det bryr vi oss inte om. Frågan är vad man kan göra av det.

Det blanka bladet säger allt. Det är öppet som en världskarta man inte har någon kunskap om. Vart vill jag resa? Spelar det någon roll? Det enda som skiljer åt är att det är olika former, möjligen viss skiftning i nyans. Spelar det någon roll vad jag skriver? Det enda som skiljer åt är att jag gör det eller inte. Jag kan skriva om vad som helst.

Fast precis som med tystnaden där inte det hörbara är det viktiga, utan vad du lyssnar till och hur du hör det, handlar inte det blanka bladet om vad du ser. Alla ser att blomman är en blomma, just som alla kallar den låga ljudvolymen för "tystnad". Det är det allmänt kända. Men hur skulle du beskriva blomman, bortsett från de ytliga dragen? Ingen vet det förutom du. Och därför har jag stirrat mig blind på detta blad och halvt börjat se med mina ögonvitor. Tanken har varit att bladet i fråga ska tala till mig när jag kan börja tala med mig, inte åt mig - inte gissa mig till vad jag tror om olika ting.


Men vem vet?                   Ingen.

På gott och ont, som med allting.

                       ________
* "4:33"